Förr i tiden var allt billigt. En cykel var något man fick på köpet när man köpte en stor fet teve. Fick man punktering så la man antingen huvudet på sned för Pappa eller så fick man ta cykeln till cykelaffären. Började växlarna hoppa så gjorde det inte så mycket, cykeln stod ju ute hela tiden så det var bara en tidsfråga innan cykeltjuven var framme. En gång cyklade jag och två kompisar till Enköping och tillbaka. Vi gav oss av tidigt och var tillbaka lagom till solen gick ner, 12 timmar senare. Jag var galet stolt. Löpning avklarades till morgonbussen och fick man för sig att springa en längre sträcka, säg fyra-fem kilometer, ja då köpte man ett par löparskor för 99 kr på Willys. Fast då hette Willys SparInn. Ont gjorde det också att springa de där fem kilometrarna så det var inget man gjorde mer än en gång om året. Simma var jag grym på. Jag hade ju tagit alla simmärken från baddaren och upp till kandidaten eller vad den hette. Jag hade till och med kilometermärket efter att ha simma en kilometer på kanske en timme och en kvart. Denna simmkunskap underhölls sedan genom att vartannat-vart tredje år besöka ett bad och simma tvåhundra meter. För att biffa upp mig till stranden köpte jag ett gymkort i gymnasiet och tränade säkert fem gånger.

På senare tid har det hänt något. Allt har blivit bra jävla myket dyrare. En cykel går nuförtiden på minst 10 000, å då är det inte på något vis någon fin cykel, bara en hoj. Cykelhjul och pedaler ingår förstås inte i detta pris, de får man köpa till. Skor kostar inte längre 99 spänn utan 1400 och innan det kan bli ett köp måste man filma min pronering med minst fem olika par skor. Köpa de med snyggast färg? Glöm det, sånt får man inte välja längre. Värst av allt är dock simningen. Helt plötsligt har jag blivit usel på att simma. Från att vara grym har jag alltså gått oh blivit ett ankardragg. Eller egentligen skulle nog inte simtränaren anse mig vara en dragg eftersom det antyder att jag faktiskt rör mig framåt.

Det har även gått hyperflation i träningen och vad som är minimikrav för att jag ska anse mig duktig. Att cykla till Enköping och tillbaka (12-13 mil sisådär) är inte längre att anse som någon bragd, det kallas helt enkelt ett avkortat långpass (och därmed en aning slött). 5 km löpning kallas för snabbtempo, övre gränsen för löppass är för tillfället 25-27 km, vilket bör genomföras en gång i veckan. Å idag sitter jag och grämer mig för upplevd slöhet när det enda passet jag hunnit med idag var kanske 1500 m simning före jobbet imorse, plus en viss irritation över att jag är seg sen gårdagkvällens 26 km löpning. Fattar inte att det ska sitta i när man faktiskt sovit nästan sju timmar mellan det passet och nästa.

Blev ingen simning igår. Jag var trött, seg och misärlig fast anledningen till att det inte blev simning var att jag helt enkelt glömt kortet hemma. Istället blev det tidig sänggång som gjorde underverk. Idag har det därför blivit både en timmes backträning på cykeln och en timmes simning, samt jogg till och från den lokala simhallen (2x1,5 km så det är inte långt).

Verkar inte riktigt vara svenskarnas OS det här men jag är iaf jätteglad över två silver i cykling. Jag är också glad över att ha fått se i synnerhet Emma Snowsill visa världen hur hårda triathleter kan vara. Hon sprang den avslutande milen på 33:17. Inklusive segermarsch in mot mål. Vinnaren i damernas 10000 meter (helt slät bana utan en centimer backe) sprang på 29:54. Då med fräscha ben. Efter att ha simmat 1500 meter och cyklat 40 km, sprungit uppför och nerför samt paraderat in mot mål med flaggan i högsta hugg landar hon alltså på 3:23 efter vinnaren i 10000 meter (som dessutom satte nytt olympiskt rekord). Min poäng är att Emma nog skulle kunna gå upp i 10000 meter och plocka medalj. Fast nu vill jag ju inte att hon ska lämna triathlonkarriären för något sådant dumt påhitt och de lär hon nog inte göra. Hon är inte i världsklass, hon definierar den. Hoppas, hoppas att Sveriges bästa triathlet (iaf på olympisk distans) kommer till Stockholm nu och kör Stockholm triathlon så man får se det live och med lite tur inte lika sömndrucken.

Vidare vill jag slänga en liten känga mot allt snack om "den olympiska historiens främsta atlet", Michael Phelps. Fokus ligger på att han tagit åtta olympiska guld i ett och samma OS och ingen har någonsin lyckats med detta förr. MEN! Anledningen att han kan lyckas med denna bedrift är att det finns fyrtioelva tävlingsvarianter för kortdistanssimmare i OS. Att han för just nu är världens bästa simmare på korta distanser fritt och fjäril är helt klart. Att han dessutom behärskar bröst och rygg så pass att han kan vinna medley är också givet. Men distanserna är alla korta och dessutom var tre av gulden inte bara hans utan lagguld. Men jag tycker att det är att förringa alla andra atleter som är med och tävlar i discipliner där det nu inte finns snarlika grenar att ställa upp i. Är man till exempel triathlet finns det bara en distans att välja på, inte fyrtioelva (sen sliter ett tvåtimmarslopp mer än ett på två minuter så man kan nog inte köra åtta discipliner även om det fanns). Är man cyklist finns det ett par grenar, men de är stoor skillnad mellan att till exempel cykla linjelopp och tempolopp. Är man bågskytt, ja då finns det återigen en gren. Egentligen säger jag inget om Phelps utan om att det finns för många kortsimsvarianter. Eller ja, om Phelps vann 10 km öppet vatten, DÅ skulle vi kunna börja snacka om en bred talang. Vann han längdhopp så vore det inte längre något snack om saken, då vore han verkligen historiens störste olympier. Själv tycker jag att han ska satsa på triathlon. Icke-draftingvarianten av den förstås. Då kunde han simma ifrån alla med råge och inte behöva oroa sig för att konkurrenterna ska samköra ikapp honom på cyklingen.

Det blev inte någon Lisa i toppstriden. Tyvärr blev hon avhängd på simningen. Såg rätt kaotiskt ut vid rundandet av den första bojen och tydligen var det där hon fick problem också. Sen kom hon inte ikapp utan låg minuten efter i T1 och missade förstaklungan. I och med att drafting är tillåten på tävlingen så måste man i princip upp med förstaklungan, annars blir det svårt. Jättetrist, speciellt om missen berodde på trängseln vid den där första bojen. Sen gick det också galet snabbt för vinnaren Emma Snowsill på löpningen. Så pass att hon drog av allt vad fart framåt hette på upploppet för att highfivea publiken, vifta med den australiensiska flaggan och njuta av stunden. Härliga bilder att se ändå. Men det vette fåglarna om jag orkar gå upp och titta på herrarnas imorgon. Måste ju sova ibland också.

Sitter nu på lunchen och är trött, så trött. Ska simma ikväll så det blir en låång dag ändå.

Gårdagen spenderades till större delen sittandes och liggandes för att återhämta mig inför dagens aktivitet. Ride Of Hope, ett nio dagar långt etapplopp för att samla in pengar till barncancerfonden, körde sin sista etapp mellan Uppsala och Stockholm så det passade bra att haka på. Så upp tidigt imorse för att ta tåget till Bro och därifrån cykla upp till Uppsala. Vidrig motvind gjorde att jag färden tog tjugo minuter längre än planerat, och då hade jag planerat för att cykla lugnt. Men jag hann iaf upp i tid och vinden fick vi ju i ryggen på väg mot Stockholm. Tyvärr visade sig att vi skulle dela in oss i grupper efter förmåga men att de snabba skulle vänta in de långsamma så att alla kom till Karolinska sjukhuset samtidigt. Det är i och för sig en bra idé men bättre hade det varit om de långsamma åkarna startade tidigare. Eller om det inte regnade. Nu blev det att frysa en del innan vi gick in på Sahlgrenska sjukhuset. Fick väl vänta i 50 minuter innan vi fick reda på att de långsammare åkarna passerat. Då fick vi order om att härifrån och till Karolinska skulle vi hålla ihop (och cykla ikapp långsamåkarna). Så en snabbgrupp och två mellangrupper skulle hålla ihop. Jag hade åkt med den snabbare mellangruppen och jag var framme hyggligt direkt och påpekade att OM vi ska hålla ihop så kan vi inte köra i 35 km/h i motlut och 50 km/h i medlut, oavsett medvind i kulingklass. Det fick dock inget gehör (-jorå, alla är med. Jorå, de som trodde sig cykla runt 28 km/h klarar 35 km/h i uppförsbacke, det är ju medvind) och den sista halvtimmen spenderades med att ligga i 40 blås på cykelvägar. Måttligt säkert. Följden blev att vi återigen fick vänta tio minuter då två tredjedelar av gänget inte klarade av att haka på. Kan förstå varför då de längst framme ryckte i varje motlut. Inga motionärer där framme inte. Tydligen så körde den långsamma gruppen och den andra medelgruppen en annan väg så de kom in tillsammans och vi kunde köra in först till Karolinska och sedan vidare till Gärdet för ett par bullar innan det var dags att trampa hem igen. Summa summarum är 16 mil cykling i hackigt tempo och sammanlagt en kvarts miljon kronor till Barncancerfonden. Hoppas på en uppföljare men med en bättre uppdelning på klasser och starttider därefter för att alla ska komma i mål ungefär samtidigt. Alternativt göra om det så att man inte behöver komma i mål samtidigt.

Imorgon är det för övrigt OS höjdpunkt med damernas triathlon och Lisa Nordén som vi får hålla tummarna för. Egentligen är det ju en popcorn-aktivitet men med tanke på att det är apjävlatidigt på morgonen kanske varma mackor och varm choklad är mer lämpat. Fiffigt då att jag varit ute en massa timmar i regnet och cyklat mig lite seg. Då kanske man kan komma i säng tidigt.

Sitter och funderar på gårdagens test. Det var verkligen lärorikt att köra så pass länge som jag gjorde eftersom det innebar nästan en timmes balansgång vid Gränsen. Jag fick också svart på vitt (igen) om usel simteknik, även om första 1000 meter gick på en enligt mig skaplig tid. En viss motivationsbrist och nojja inför hur man ska ta sig vidare drog också ned tempot lite men faktum kvarstår att jag ännu är hopplös i vattnet.

Egentligen mådde jag nog inte sååå dåligt igår. Nu när jag har haft tid att smälta upplevelsen så har jag bestämt för mig ett par 20-milsturer på cykeln som sved betydligt mer mot slutet och när jag kom hem. Missbedömningen är att jag har svårt att sätta ihop alla tre moment som delaktiga till tröttheten på slutet. Allt jag kunde tänka var att jag inte borde må dåligt av 2000 meter simning. Jag borde verkligen inte må dåligt av tre mil cykel i skapligt tempo. Och jag borde inte må så dåligt av en halvmara. Fast gör man allt utan någon som helst vila mellan så blev det ju faktiskt närmare fyra timmars träning, plus ombyten som landade mig över fyra timmar. Allt med snittpuls på 158. DET blir man trött av.

HIM i Sala? Jag vet ATT jag klarar av det nu. Men jag vet inte om jag klarar det under 6 timmar. Därför blir det nog motionsvarianten "Ett varv Sala" istället.

Fy fan! Jag hade förträngt att man kunde må så dåligt av träning! Sitter och önskar att det bara kunde gå över, att få slippa känna feberkänslan, illamåendet och skakigheten. Så jag försöker fokusera på annat.

Testet var att se huruvida jag skulle kunna klara en halv Ironman, HIM. Upplägget var att i följd köra:

Simma 2000 m i öppet vatten och med våtdräkt. Maxtid: 55 min

Cykla dryga 3 mil med snitthastighet på minst 30 km/h

Alvsluta med en halmarathon. Maxtid 2 timmar.

Så gick det:

Simning: 54 min och 30 sek

Sista 500 m gick avsevärt långsammare än resten. Blev trött och tappade den lilla teknik jag har samt bäringen så det var ormsim sista biten. Passerade 1000 m på 22 min och 1500 m på 37 min. Vände på 1000 m och hade problem med vågorna och motvinden på tillbakavägen vilket kan förklara en del av tidsförlusten.

Cykel: 32,5 km i 30,8 km/h

Pulsen rusade! Sidvind gjorde det ännu jobbigare men pulsen var mycket högre än ansträngningen var. Fick stanna några gånger också för det var lite trafik, annars inga konstigheter utöver att jag före passet upptäckte att min sadel är på väg att ge upp. Att den sadeln som är så obekväm skulle ge upp före min rumpa trodde jag aldrig!

Löpning: 1:51:44

Första kilometern stapplade jag som Charlie Chaplin och kände mig skittrött. Drog i mig en gel och kände först hur magen funderade en stund på att protestera men sedan välja att inte göra det och suga upp näringen. Efter det kom ångan tillbaka med besked. Jag fick anstränga mig för att hålla ner tempot och lovade mig själv att jag skulle få springa så fort jag ville under andra varvet. Det fick jag dock inte när allt kom till kritan. När jag närmade mig halva distansen kände jag hur något tungt och mörkt kom över mig. Samtidigt började benen att varna för att de när som helst skulle börja krampa. En till gel hjälpte inte och när jag passerade varvning var kroppen på det klara att det inte skulle bli ett andra varv utan istället hem och duscha och skita i HIM. Hjärnan ville å sin sida att kroppen skulle fortsätta en liiiten bit till. Det slutadeh med överenskommelsen att fortsätta 500 meter till och sedan 500 till och så vidare, mot att hjärnan skulle släppa allt vad HIM heter och innebär. Sista varvet blev alltså en utforskning av den sanna innebörden av adjektivet "jobbigt". Jag känner mig numera tämligen säker på kärninnebörden av sagda adjektiv.

Kvällens projekt är att försöka få i sig mat utan att spy. Jag tror nog att det ska gå, bara man tar det försiktigt. Easy does it.

Imorgon är det ett halvår sedan jag tränade mitt första pass med min pulsklocka. Då laddade jag inför öppet spår, som också blev den första delen av klassikern jag var nöjd med (usla tider på Vansbro och Lidingöloppet). Uppladdningen inför Vätternrundan kom sedan att bli helt galen med femhundra träningsmil i benen när jag stod vid starten. Halvårsrapporten lyder: 351 träningstimmar. Sedan 15/2. Exklusive styrketräning och simning (som iofs inte varit så mycket). Snacka om skillnad gentemot tidigare år. Har aldrig tränat särdeles regelbundet innan klassikern och jag skärpte inte ens till mig förrän inför Öppet spår.

Men innan ni tror att jag i och med det här tänkte leva på ovan nämnda tidigare meriter så kan jag berätta att jag just nu laddar inför ett litet test imorgon. Återkommer med vad och hur det gick senare men det är så pass att jag behövt leta upp all trash metal jag har OCH de värsta fullt-ös, Full On Psytrance jag har, bara för att ladda mp3-spelaren. Så mp3-spelare check. Pastamiddag check. Nytvättade träningskläder check. Håll tummarna nu.

Ny simträning igår. Försökte hålla koll på distansen men tappade bort mig runt 1100 meter. Tippar på att det blev närmare 2000 meter iaf, ömsom med beröm, ömsom med kommentarer om att jag låg och plaskade på stället och inte rörde mig framåt öht. Vete tusan om simtränaren tror på att jag ska klara av det här. Vete tusan om någon tror på att jag ska bli en anständig simmare. Egentligen spelar det inte någon roll, för det som verkligen beklämmer mig är att jag stundom tvivlar på mig själv. För att göra saken värre fick jag för mig att jag inte kunde andas när jag var på väg att somna igår kväll. Typ apné, fast innan jag hann somna. Det är traumatiskt att lära sig simma...

Lite positiva saker är en trevlig långdistanslöpning på 26 km i söndags och en 32 km tempocykling som snittades i dryga 34,8 km/h i lördags. När 36 km/h passeras på min cykel innebär det inköp av nya hjul. :)