Fy fan! Jag hade förträngt att man kunde må så dåligt av träning! Sitter och önskar att det bara kunde gå över, att få slippa känna feberkänslan, illamåendet och skakigheten. Så jag försöker fokusera på annat.

Testet var att se huruvida jag skulle kunna klara en halv Ironman, HIM. Upplägget var att i följd köra:

Simma 2000 m i öppet vatten och med våtdräkt. Maxtid: 55 min

Cykla dryga 3 mil med snitthastighet på minst 30 km/h

Alvsluta med en halmarathon. Maxtid 2 timmar.

Så gick det:

Simning: 54 min och 30 sek

Sista 500 m gick avsevärt långsammare än resten. Blev trött och tappade den lilla teknik jag har samt bäringen så det var ormsim sista biten. Passerade 1000 m på 22 min och 1500 m på 37 min. Vände på 1000 m och hade problem med vågorna och motvinden på tillbakavägen vilket kan förklara en del av tidsförlusten.

Cykel: 32,5 km i 30,8 km/h

Pulsen rusade! Sidvind gjorde det ännu jobbigare men pulsen var mycket högre än ansträngningen var. Fick stanna några gånger också för det var lite trafik, annars inga konstigheter utöver att jag före passet upptäckte att min sadel är på väg att ge upp. Att den sadeln som är så obekväm skulle ge upp före min rumpa trodde jag aldrig!

Löpning: 1:51:44

Första kilometern stapplade jag som Charlie Chaplin och kände mig skittrött. Drog i mig en gel och kände först hur magen funderade en stund på att protestera men sedan välja att inte göra det och suga upp näringen. Efter det kom ångan tillbaka med besked. Jag fick anstränga mig för att hålla ner tempot och lovade mig själv att jag skulle få springa så fort jag ville under andra varvet. Det fick jag dock inte när allt kom till kritan. När jag närmade mig halva distansen kände jag hur något tungt och mörkt kom över mig. Samtidigt började benen att varna för att de när som helst skulle börja krampa. En till gel hjälpte inte och när jag passerade varvning var kroppen på det klara att det inte skulle bli ett andra varv utan istället hem och duscha och skita i HIM. Hjärnan ville å sin sida att kroppen skulle fortsätta en liiiten bit till. Det slutadeh med överenskommelsen att fortsätta 500 meter till och sedan 500 till och så vidare, mot att hjärnan skulle släppa allt vad HIM heter och innebär. Sista varvet blev alltså en utforskning av den sanna innebörden av adjektivet "jobbigt". Jag känner mig numera tämligen säker på kärninnebörden av sagda adjektiv.

Kvällens projekt är att försöka få i sig mat utan att spy. Jag tror nog att det ska gå, bara man tar det försiktigt. Easy does it.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

God jul på er alla! Akta er för juleköttbullarna, de är farligt goda....

Jahapp, började det nya träningsåret med att sluta blogga. Träningen fortsatte iaf, numera i regi av Stockholm City Triathlon. Har gått nybörjarkursen och är nu fullblodsmedlem. Vi har haft testdag och jag har visat framfötterna med ett dubbelpass sp...

Så här kan jag förstås också dansa.  

Hurra! Lagom tills man vant sig vid att bara lata sig är det så dags att smyga igång träningen igen. Mjukstart idag i bassängen, 2000 meter utan stress. Resten av dagen har gått åt till att snora och nysa, hurra för klorvatten! Mer än så blev det int...

Nedräkning pågår för fullt. I väntan har jag hittat Heavy Metals svar på Happy Hardcore.     ...