Igår var det säsongsfinal i och med Lidingöloppet. Fick sällskap nästan hela sträckan av en kompissom hamnat i samma startgrupp. Jag låg och bromsade hela första milen, släppte upp tempot på andra och gjorde mitt bästa för att ligga i under tredje. Toppenväder gjorde att löpningen kunde ske i korta löpartights och t-shirt. Efter ungefär halva sträckan började det kännas lite under fötterna, det blev ett par blåsor av alla uppförs- och utförsbackar. Framförallt var det stelheten i vader och framsida av lår som gjorde att jag inte kunde hålla riktigt samma tempo den sista milen. Tiden blev 2:53:09, vilket jag får vara nöjd med. Sänkning på 20 min sen förra året. Egentligen vill man ju att det skulle gått lite snabbare men det är så lätt att glömma bort hur backigt det stundom faktiskt är.

Så för att sammanfatta min första seriösa träningssäsong:

7:57:40 på Öppet Spår

10:58 på Vätternrundan

1:19:17 på Vansbrosimmet, sänkning med 0:34:44

2:10:34 på Ett Varv Silverman

2:53:09 på Lidingöloppet, sänkning med 0:20:35

Köpte pulsklocka i februari och har sedan den 15/2 loggat 406 tränings- och tävlingstimmar på den. Simträningstid och styrketräningsdito tillkommer, även om det inte handlar om särskillt många extra timmar. Tror att det är Stadiums reklam som går med sloganen "Slösa energi". Ska man tro min pulsklockas uppgift om 265 738 spenderade kcal borde jag kvala, men jag har samtidigt aldrig ätit så mycket som jag gör nu.

Köpte min landsvägscykel i mars och har sedan dess loggat 7 545 km i sadeln. Har flyttat fram gränserna ett par hack vad gällande både tempo och distans.

Har också köpt ett par lätta tävlingsskor som visade vad de gick för när jag testade farsans milspår i maxfart. 40:13, en sänkning av personbästa på samma sträcka på över fem minuter.

Så nu är det då dags att ha de där två träningsfria veckorna. Men trots att benen är trötta och fötterna slitna så spritter det i träningsnerverna. Har börjat planera inför höstens. Mest inför skidträningen faktiskt eftersom den innebär en del resande/semester. Inte för inte har jag ju varit utan semester i sommar. Nu ska här åkas skidor och mysas i fjällen, så snart snön kommer.

Jahapp, det var väl egentligen inte så mycket mer att berätta om Roslagsvåren utöver två anekdoter.

1. Mitt i alltihopa ringlar en liten snok över gatan. Jag missar den med några centimeter men den blir manglad av övriga bakom mig. Hur tusan varnar man för en orm som rör sig men som omöjligen kan undvikas då den dyker upp för snabbt?

2. Jag nämnde att vi snittade dryga 33 km/h. Vad jag inte nämnde var att vi hade en kille med oss på en sabla citybike/hybridhoj med grova däck och upprätt sittstil! Å han hakade på utan problem och höll på att dra ifrån mig i spurten! Vafan liksom! Om jag förstod det hela rätt så tränar han med Hofvet i Täby och har där gjort sig (ö)känd för att knäcka självförtroendet på mången cyklist. Känns nog lite som att bli passerad av en stavgångare i löpspåret; sådär. Iofs skvallrade killens kroppsbyggnad om att det här nog var en som inte var ute och cyklade, i detta sammanhang att han alltså visste vad han pysslade med. Men det är ändå bittert. Visst är det tungt att bli knäckt av någon på en pendlarhoj. Men värst är ändå att här sitter man och tänker i tankarna att spendera pengar på sin hobby åsså kommer han med undermålig utrustning och överpresterar iaf. Dammit!

Å andra sidan, sätt den killen i full tempoutrustning på en temporigg, lär honom lite aerodynamik på hojjen och kolla vad 30 km skulle gå i för snitt...

Idag var det final på cykelsäsongen i och med Roslagshösten. Inte direkt något prioriterat lopp på något vis men de kör så trevliga mastersgrupper så det var bara att haka på. Har haft en massa problem med magen sedan förra helgens löpning så ska man köra något rejält pass före Lidingöloppet så fick det bli cykel. Dagen bjöd dessutom på fint höstväder. Körde precis som i våras i gruppen för 30+ men den här vändan var vi kanske en fjärdedel så många. Märks att de flesta slutar cykla efter Vätternrundan. Tji får dom för den här gruppen var mer samspelt, mer organiserad och snabbare. Hade en liten svacka efter i ett par mil före kontroll (ett stopp) men efter att ha öst i mig vetebullar kom orken tillbaka och det kändes så pass bra i slutet att jag till och med var med och spurtade in mot mål. Kul! Rullsnittet landade på 33,33 km/h, alltså 2,4 km/h snabbare än under Roslagsvåren. Mer om loppet följer.

Far min tränar också en del. Så länge jag kan minnas har han joggat på helgerna och kört Friskis & Svettis-pass flera vardagar i veckan. När jag var yngre försökte han få med mig på jympapass, något som fallerade miserabelt då jympa VERKLIGEN inte var eller är min grej. Men löpningen var jag däremot sugen på. Det fanns en tid då jag drömde om att klara milen som farsan. :) Hur som, han är numera 63 bast och har en standardsträcka runt Säbysjön som han kör som ska blivit uppmätt av Friskis & Svettis som en mil. Brukade köra den på runt 58 minuter, vilket inte kan räknas som fy skam för någon i hans ålder som aldrig tävlar. Men igår, lördag, ringde han medbudskapet att han kört spåret på 55 blankt. Å idag ringde han återigen för att meddela att han filat bort ytterligare 40 sekunder på den tiden! Inte dåligt måste jag säga, och inspirerande som inte mycket annat. Själv hade jag haft en slö vecka medtvå vilodagar och ätit alldeles för mycket Lasagne och chips lördag kväll, fastnat framför datorn, sovit för lite och sedan haft sconesfrukost. Utan att ha hört om farsans runda hade det på sin höjd blivit 45 min lugn simning idag. Nu bestämde jag istället att jag skulle köra farsans mil på tid. Mitt rekord på den sträckan var runt 46:40 och satt förra året. Gjorde ett försök på att ta milen sub 45 min på löpband i våras vilket misslyckades då jag råkade stänga av bandet med 2 km kvar. Med hastigheten jag höll skulle jag precis missa 45 min. Sedan dess har jag hållt mig undan från milen då ett nytt resultat över 45 min bara skulle göra mig besviken. Men nu kände jag att jag gjort en del framsteg och att det faktiskt vore möjligt att klara mig under 45 min. Abret var att magen var full av mat men jag tänkte att det skulle nog hålla ändå om jag väntade ett par timmar. När det var dags tog jag på mig mina snabbspringarskor, shorts och tritoppen, trots det kalla vädret. Målet var att köra hårt så då skulle jag bli varm ändå. Började med att jogga ut till starten riktigt långsamt och höll på att förfrysa mig i samband. Väl där nollställde jag klockan och sen bar det av i ett makalöst tempo. Målet var ursprungligen att köra negativ split men kylan gjorde att jag ändrade om och gick ut med fullt på en gång. Tanken var att köra ett tempo sub 4:30 min/km så länge det gick. Undan gick det också, kikade på pulsklockan då och då och såg att mitt tempo snarare låg runt 4:10-4:15 min/km. Vid 3 km började jag känna av att magen nog inte var så glad över tempot, vid 5 km började jag tvivla lite på hur det skulle gå och vid 6 km var magen i sådant olag att jag var slog av något på farten något. Vid 7 km låg jag i kanske 4:30 tempo men bestämde mig då för att köra enligt principen bära eller brista. Med 2 km kvar gick jag flat-out och körde de sista återstående kilometrarna sub 4 min/km. Passerade målet på tiden 40:13!!! Min pulsklocka hävdade dock att jag hade 500 meter kvar på milen så jag körde de också, totaltid på 42:15. Därefter var det tvärstopp. Illamående och med en mage som hatade mig linkade jag långsamt hem. Tyvärr blev inte magen bättre utan istället bra mycket sämre. Kvällens planer fick ställas in för att istället spenderas på toaletten. Till slut kändes det som att jag var seriöst magsjuk. Skakningar och feberkänsla på det. När jag till slut insåg att jag var alldeles kall i ansiktet och såg en likblek kopia av mig själv spegeln insåg jag att ryggläge var nog det enda som gällde. Låg blick stilla i två timmar innan jag vågade röra på mig igen. Nu är det bra mycket bättre. Visst, det känns som någon gröpt ur magen med en glasskopa men feber, illamående och rännskitan är borta. Snacka om att det kostar att ligga på topp. Har inte fått i mig någon middag tyvärr, inget efter träningen utom två munnar vatten. Ska jobba på det nu. Kontentan är iaf att jag är bra mycket snabbare nu. Huruvida jag ska lita på sträckan eller min fotpod vet jag inte, ska kontrollera på en karta någon gång. Men spontant känns det som att fotpoden kan visa en aning fel när man tar ut stegen på ett helt annat sätt än under långpassen. Faktum kvarstår att jag har sänkt mitt personbästa på aktuellt spår från 46:40-nånting till 40:13. Om det var värt det? Hmm, jag tycker nog det men man kanske skulle ta och planera in sånt här lite bättre i fortsättningen...

Mjödexpressen har äntligen dykt upp! Har nyss varit och hämtat de sällsynta dropparna från systembolaget så efter ett lättare träningspass väntar mjöd och ostkaka. Motivation tror jag det kallas...

Blev KM i tempocykel för Hofvet idag istället, och tillika märkestagning. Man måste ta varje märke i tur och ordning, brons-silver-guld-elit. Tiderna för detta är 65-60-55-50 om jag inte minns fel. Eftersom jag inte cyklat det där förr så var märket jag skulle köra för brons, alltså 65 min. Jag cyklade på 50:40, så det var lite marginal. Dryga 35,5 km/h är inte dåligt på en komfortracer med tribåge sådär på sin första cykelsäsong. Planerat mål från i våras var att klara av ett tremilatempo på 55 min mot slutet av säsongen. Jag är alltså nära 3 km/h snabbare, wohoo!

Så, då är tempot avbockat. Kvarstår då några cykelmil innan september månad gått ut och ett Lidingölopp. Annars är jag väldigt nöjd med utvecklingen so far. Nu ska jag gå till simhallen och plaska av mig lite mjölksyra och sedan leta upp någon att leka med. Det är ju lördag trots allt!

Inser nu att min första någorlunda seriösa träningssäsong börjar lida mot sitt slut. Under året har jag plockat både Öppet Spår och Vätternrundan på tider jag varit riktigt nöjd med. Därmed blev jag färdig med klassikern och började i och med Vansbrosimmet en ny klassiker med målet att sänka alla tider, något som också gjordes i Vansbro. Jag har efter det börjat träna lite mer simning och triathlon och gjorde i helgen premiär även inom tri. Men i och med Lidingöloppet avslutas säsongens träning och kommer följas av två träningsfria veckor. Tänkte klura lite på åt vilket håll jag vill gå, om jag vill satsa nästa säsong eller ta det lite lugnare. Just nu känns det självklart att fortsätta men det kan inte skada att känna efter riktigt ordentligt också. Dessutom har jag minsann hört att man bör ha ett par veckors träningsuppehåll varje år om man tränar hårt. Lite är det väl också för att när (hehe) träningen för nästa säsong drar igång kunna känna att man faktiskt avslutat något och börjat på något nytt.

Fram till Lidingöloppet kommer det att löpas tre ggr/veckan. Ett lätt pass kring milen, ett snabbdistans eller intervallpass och ett långpass. Den här veckan blir det nog inget snabbdistans eftersom jag planerar att köra SLL:s tempocykeltävling på söndag. Har varit rätt sugen att se vad jag klarar av på cykeln när det handlar om tre mil flack bana utan några hinder. Hoppas bara inte att det är samma personer i tempoloppet som gjorde reklam för Cykelutmaningen för SLL i våras. De körde sträckan Huddinge Sjukhus till Solna Sjukhus på dryga 1:20 h. En snitthastighet på runt 16 km/h. Extra tidsförlust då de anordnat en vätskekontroll för att klara de 22 kilometrarnas cykling det innebar. Hmm... Denna cykelutmaning måste vara den fånigaste tävling som finns. Reglerna är att man måste cykla hela eller delar av sträckan till jobbet för att få en poäng. Minsta cykelsträcka för att få en poäng är 2 km. Skulle man ha 35 km till jobbet får man fortfarande bara en poäng. Sen gäller det att cykla så många dagar som möjligt. MEN. 2 km per dag är en löjligt låg gräns. Om jag tar cykeln till pendeln istället för att gå som jag brukar så kvalificerar det. Det är alltså i sanning en tävling hårt nischad för de som normalt inte rör på sig alls. Hoppas och tror att SLL:s tempotävling lider total avsaknad från både cykelkorgar och pakethållare i alla fall.