Med allt som nu är på gång fick jag igår för mig att cykla upp till hoppfältet i Gryttjom och sova över hos några bekanta. Uppresan gick bra och med ett rullsnitt på dryga 28,5 km/h och var väldigt effektiv med minimal stopptid. Men sju mil inpå hemresan tjongar det till i vänster växelhandtag och tyngsta växeln på bakre kassetten går i. Vajerbrott. Givetvis hade jag inte med mig verktyg för att fixa detta och vet faktiskt inte om det är så enkelt att fixa bra, rookie som jag är. Försökte iaf cykla en halvmil till men kände att jag belastade knäna onödigt mycket. Så det blev att ringa föräldrarna och far körde ut och hämtade mig. Lite tråkigt eftersom det var en bra bit för honom och att det sedan visade sig att det bara var 15 km till Märsta och pendeltåg. Hade jag vetat det så hade jag inte ringt. Tur att det hände nu eftersom cykeln ska in på service på måndag. Nu blir det att lämna in den imorgon istället eftersom den ändå inte är cykelbar på ett vettigt sätt. Kvarstår bara att jag känner mig snuvad på dagens träningskonfekt. 74,95 km stannade cykeldatorn på, 50 km mindre än tänkt. Funderade på att ge mig ut på en löptur men knäna har redan fått slita ont en stund idag och det är inte läge att dra på sig något dumt nu. Istället sitter jag här och känner mig lat, försoffad och uttråkad. Jag skulle iofs varit hemma nu om allt gått bra ändå men då hade jag varit behagligt trött, dessutom med ett extremt bra rullsnitt. Låg på 31 km/h i snitt när jag cyklade in i Uppsala stad, dessutom utan att en enda gång passerat min tröskelpuls på vägen dit. Tänk vad lite medvind kan göra underverk.

Idag kändes det lite bättre och efter att boken jag läst tog slut kom jag iaf ut idag. Tanken var att hitta närmaste vägen till Flemingsbergs sjukhus. Nu vet jag inte vilken väg som faktiskt är närmast och med minst rödljus, men jag vet att den väg jag cyklade är varken eller. Om jag cykelpendlar samma väg som jag tog idag så blir det härliga 63 pendlarmil i veckan. Ungefär som att bo i Enköping och cykelpendla till jobbet i Stockholm (vilket det iofs finns en viss tjusning, att bli idiotförklarad för att man är hård och besynnerlig är ju bara en komplimang), 126 km ToR. Fast i ärlighetens namn slutade jag försöka hitta bra vägar till förmån för att cykla omkring i Huddinge kommuns enorma villaområden. Märktes också att energiförråden var blivit ordentligt fyllda, för det tog tre timmar innan jag kände mig hungrig. Cyklade därför ut till Ekerö centrum på hemvägen och tog en fika och bestämde lite middagsplaner som snart ska utföras.

Ytterligare en milstolpe i cyklingen uppnåddes under dagens tur: Jag passerade 168 cykeltimmar. 24x7=168. En veckas träning är avklarad. Det finns de som säger att man måste träna lååångt mycket mer än en vecka inför något som Vätternrundan men jag tycker att det verkar rätt lagom. Jag förstår inte hur de räknar egentligen. ;-)

På grund av två-tre olika omständigheter har dagen inte innehållit någon som helst träning och det här kommer att bli en återhämtningsvecka istället för, som tänkt, en maxvecka.

1. Växlarna på cykeln krånglar och jag får inte till det på ett vettigt sätt. Jag vet att jag borde byta kedja och antagligen även kassetten. All cykelglädje försvinner väldigt snabbt när ens cykel låter som en stentumlare och kedjan hoppar fram och tillbaka på vissa växlar. Servicen är inte förräna söndag-tisdag.

2. Knäna krånglar och de känns inte stabila alls, vilket utesluter löpträning.

3. De senaste dagarna har jag verkligen försökt att ta i men orken finns inte och även de korta träningspassen har jag snittat på under 70 % max HR.

Så idag har jag bara tagit det lugnt och spelat dataspel, promenerat, varit på IKEA och suttit på balkongen och druckit cider, dock inte i den exakta ordningen. Är lite inne i en bok också så det har blivit några kapitel. Vad morgondagen har att erbjuda vet jag ännu inte. Vore trist att behöva vara inaktiv två dagar i rad, speciellt när man faktiskt är ledig.

Det har varit en helt galen vecka vad gällande cykelträning. Sammanlagt har det blivit över 30 cykeltimmar och 795 km. Idag blev det därför bara 1:20 h för att ta det lite lugnare, plus en ordentlig rengöring av cykeln. Har lite ångest för att kedjan är utsliten och jag ska inte lämna in den förrän om en vecka. Undrar om man ska ge sig på att byta själv, så får man ju lära sig den hårda vägen om man misslyckas med länkningen.

En annan sak jag stör mig på är cykelbelysningen. Den jag har må vara toppen för eventuella bilister så de ser mig, men jag ser ingenting. Nada, niente, whatsoever... Eller, jag ser det som är upp till ett par meter framför mig, så den natt jag kör ner i ett hål, eller rätt och slätt missar att vägen svänger så kan jag iaf vara lugn över att hinna se varför jag plötsligt är på väg över styret. Själv är jag mer förtjust i tanken att hinna se eventuella hinder INNAN det är för sent att väja. Har en liten ficklampa som ger ifrån sig 80 lumen och den gör väl jobbet med nöd och näppe, men se, den är byggd av klåpare och redan under testturen började den glappa, så att den större delen av tiden inte alls lyser i närheten av 80 lumen. Därmed är jag tillbaka på ruta ett. Som det är nu innebär detta att när det är mörkt cyklar undertecknad automatiskt långsammare. Gottdammit! Jag vill ha något som får en långtradares helljus att verka som en maglite. Efter en del sökande på mediokra ficklampor tog jag lite hjälp av guiness rekordbok och hittade något som faktiskt verkar hyggligt.

...kom jag idag fram till att jag nog är rätt kraftigt nedtränad. Efter en kik på cykeldatorn och lite huvudräkning summerades den senaste sjudagarsperioden cykling till nästan 80 mil. Tyvärr gjordes denna insikt på väg hem från Enköping, vilket gjorde att det blev ytterligare fem mil på tidigare siffra. Noga räknat 855 km, så känslan av att jag släpar ett städ efter cykeln kanske har sin förklaring. Utan att överdriva kan jag säga att jag flera gånger vänt mig om för att se så att inget hindrade hjulets rullning och jag har stannat för att kolla så att jag verkligen haft luft i bakdäcket. Kontentan är att jag behöver ha ett jobb som fungerar som moderator så jag ser fram emot att börja jobba igen den 2 juni. Tanken var att den här och nästa vecka skulle vara maxveckor innan jag börjar släppa på träningen inför VR, men redan nästa vecka kommer jag släppa upp skruvstädet en del för säkerhets skull. Att träna sig sjuk vore förargligt och jag har ändå allvarligt funderat på att inte gå ut så hårt på VR utan bara ta mig runt i en vettig fart.

Körde ett styrkepass på förmiddagen och sedan en mycket lugn 3 h cykling (egentligen 2:59:45) framåt kvällen. Styrkepasset var väl inte så mycket att orda om men det var mycket cyklister ute nu på kvällen. Just typiskt när det på schemat står extremt lugnt tempo. Men jag var duktig och höll tempot även om det sved rätt hårt när jag hamnade i en anstormning av tempocyklister med tribars/tempostyren, diskhjul och alienhjälmar. Inte ens när en MTB-cyklist drog förbi mig i backen efter Kungsängen ökade jag tempot. Totalt dryga 72 km och snittpulsen slutade på 120.

Träffade en gammal bekant idag mellan passen och hon klassade sin pojkvän som cykeltokig. Efter lite frågor och lirkande ("Vaddå typ av cykel, den är svart...") kom det fram att han äger en hybrid och cyklar till och från jobbet. Haha, jag tror att hon skulle få en annan syn på det om hon träffade några av alienkillarna/-tjejerna som kvällen bjöd på, alternativt någon av de cyklister som tatuerat in en cykel på ena vaden (har sett några). När jag tänker efter så måste jag nog också skaffa en tribar och en alienhjälm. Det ser snabbt ut och åtminstone tribar ser bekvämt ut också. Men de ser också rätt fåniga ut när de kommer rakt mot en. Man ser inte armarna och positionen och hjälmen får dem att se ut som gigantiska grodyngel på cyklar.

Det är rätt häftigt hur cykelträningen kan ta en långt hemifrån. Som en del av förberedelserna inför VR är det ju tänkt att jag ska hinna med ett par tre turer på minst 20 mil och idag skulle mor min föreläsa i Västerås, jag är inne i mina maxveckor utan jobb att tänka på så det var inte så mycket att diskutera. Efter gårdagens 77 km bestämde jag mig för att nu var det nog ändå dags att köpa ett nytt bakdäck och jag hade sett samma modell hos den lokala cykelhandlaren så jag införskaffade ett sprillans Maxxis Zenith Hors Categorie som jag dock inte orkade montera på igår kväll utan det fick åka med i packningen. Precis när jag vänt från Västerås så punkar jag pga den däckskada som fick mig att köpa nytt däck. Orkar dock inte reda ut det nya däcket utan drar på en patch och hoppas. 5 km senare fladdrar bakdäcket igen så då var det bara att bita i det sura äpplet och dra av allt, trassla upp det nya däcket, på med ny slang, pumpa för allt vad tygen håller med minipumpen och sedan dra det sista ur kolsyrepatronen. Följaktligen cyklade jag runt nio mil med typ 3 kilos ringtryck, blev nästan åksjuk på kuppen av allt gungande i cykeln. Kan för övrigt säga att när man inom 20 min punkar två gånger utanför Västerås så känner man sig lååångt hemifrån. Tryggt då att ha en bil i ryggen som kan plocka upp en om man måste. Nu gick det ju bra iaf. Efter andra punkan upptäckte jag stora mörka moln med kraftig nederbörd precis bakom mig och de jagade mig till Bålsta där jag braka in i väggen. Därifrån gick det i knapp styrfart hem kändes det som och sista 5 km regnade det katter och hundar. Det slutade med 202 cykelkilometrar med ett rullsnitt på 26,65 km/h, tripptid på 7:34:55 och runt nio timmar i total tid.

I Bro testade jag för första gången energigelen jag har. Det har suttit långt inne då jag misstänkte att det nog inte är så gott. Det är det inte heller. Normalt sett så kan jag äta det mesta när jag är hungrig. I förrgår serverades det korvbröd med sylt vilket gickner utan problem. Men gelen höll på att komma upp igen. Den gav iaf effekt så jag måste banka ur alla tankar i huvudet som fullkomligen skriker att det inte är föda och därför måste kräkas upp igen utan att passera gå (eller magsäcken).

Idag var det mellan 4-6 plusgrader blåsigt och regnskurar och jag glömde mina långkallingar hemma (något undermedvetet?). Det var alltså ett par tre grader kallare än det var när jag körde öppet spår i februari. Vad är väl då bättre att företa sig än ett 135 km långt motionslopp? Stod och vägde mellan att köra mastersgruppen 28-30 km/h och 30 km/h+. Valde det senare med tanke på min ringa klädsel. Man får väl trampa sig varm var mottot och det fungerade bra för underkroppen men efter en timmes regn var handskarna genomsura och slutade därmed att värma. I början var det ordentligt stökigt, vi var helt enkelt för många och för gröna för att köra vettigt. Efter ett par mil resulterade det i att en i gruppen vurpade så illa att han fick bryta (tror jag iaf). I samband med detta bestämdes att vi skulle dela in oss i tre mindre grupper, en för samma takt, en för något högre och en ytterligare något högre. I röran kom också 28-30-gruppen ikapp och cyklade om och det blev riktigt förvirrande vilka som hörde till var. När jag väl återfann en 30+grupp visade det sig att jag hamnat i den snabbaste av de tre. Tänkte att det får väl bära eller brista och körde på. Nu gick det dock inte sådär överdrivet snabbt ändå (30,9 km/h i rullsnitt och totalt kanske 5 min paus, totaltid runt 4:30 h) så jag tog mig till målet med gruppen. Det var så pass att jag drygt halvvägs när jag kände att jag måste byta handskar och släppte gruppen sedan kunde trampa ikapp dem en dryg mil senare, trots att pausen blev över tre minuter lång pga helt stelfrusna fingrar. Brände dock mitt krut på att ta mig ikapp så de sista två milen var jag less på tempot, men med begynnande pannben bet jag i och fortsatte. Efter målgång var det dags att tacka den oerhört hårda men peppiga mastern för vår grupp, som såg till att hålla oss på banan och berömma oss som världens spinninginstruktör, sätta i sig lite kolhydrater och sedan cykla hem igen. Totaldistansen för dagen stannade på lite drygt 16 mil vilket inte är fy skam med tanke på rådande väderlek. Lyckades sedan bli hembjuden på middag och sedan få sällskap hem så jag ligger i gräddfilen. På hemvägen såg vi det maffigaste stjärnfallet åtminstone jag någonsin har sett. Det brann ordentligt och sedan small den och efterlämnade ett rökmoln, samtidigt som något mycket mindre fortsatte mot jorden.