Det slutade med en tolfte plats i kort distans, motion herrar i Sala igår. Sträckan (om jag inte skrivit det) var 630m-45km-7km. Antal startande i min klass var 52, varav 51 fullföljde. Nu ångrar jag att jag inte grävde fram chippet så jag fick mellantid på cykeln men jag bör ha kommit in kanske en minut efter killen som kom före mig vilket ger tiden för cykel + växling till löp på ungefär 1:21:30 någonstans. Vidare skvallrar det om att löpningen gick extremt snabbt för att vara mig, runt 32:30-33 min. Om det stämmer så är jag imponerad. Jag hade hastighetspoden på skon och pulsklockan skvallrade iofs om att tempot var löjligt högt de sista fyra kilometrarna och jag tyckte att kilometerskyltarna kom snabbt så det kan ju kanske stämma. Det betyder alltså att jag lyckades med konststycket att ha krafter kvar efter cyklingen trots att jag tyckte mig köra hårt, hårt på cykeln. Om man tittar på andras mellantider verkar jag också vara jämförelsevis jämn. Jag trodde simningen låg långt efter men faktum är att jag var uppe som femtonde man från vattnet. Sedan plockade jag två placeringar på cykeln och en placering på löpningen. Cykelmomentet blev jag dock omcyklad av flera starkare cyklister också så där ommöblerades några placeringar. Löpningen sprang ingen om mig på. Man får ju väga in att det här bara var en kort distans och en bitävling till den riktiga men det är svårt för mig att vara missnöjd med de faktiska hastigheterna jag höll.

Kikar man däremot på de som körde den riktiga Sala Silverman, HIM så kan man bara konstatera att jösses vad motionärerna ligger högt konditionsmässigt. Kul att se. Å läskigt. Det finns helt enkelt ett gäng människor som tycker att det är normalt att springa en halvmara efter att ha kört ett nio mil långt tempolopp på cykeln.

Jahapp, då har man kört sitt första triathlon och när jag tittar på resultatet så känns det som att jag underskattat mig själv. Tiden blev (tror jag) 2:10:34. Uppsatt mål var 2:30:00. Jag var inte upp sist ur vattnet, även om kanske hälften bröstsimmade. Jag kom upp tillsammans med de första bröstsimmarna. Så visst suger simtekniken men på himlen intet nytt liksom. Gick faktiskt en aning snabbare än tänkt, kom upp någonstans runt 15:00 ur vattnet. Men då hade jag gått hårt och pulsen rusade vilket gjorde att jag var tvungen att ta det riktigt, riktigt lugnt i växlingen för att inte spy. Kom så småningom iväg och körde sedan riktigt hårt på cyklingen. Rullsnitt runt 32,5 km/h i blåsigt väder. Energin började ta slut efter 3 mil så en lättåtkomlig gel hade inte suttit fel men nu fick jag vänta till löpningen. Tog det lite lugnare den sista kilometern men trots det var benen rejält stumma ut på löpningen. Efter en km tog jag min första gel och efter 2,5 km hittade jag löpningen och körde på. Med tre km kvar tog jag min andra gel (de är små 25 grammare) och kunde sedan ta mig i mål utan alltför stor ångest eller krampvarning. Har tyvärr ingen officiell tid för cyklingen eftersom jag struntade i att stämpla mellantid efter den (frivilligt) men cykeldatorn visar på att cyklingen tog strax under 1:20. Tillsammans med transitionstider borde löpningen alltså slutat runt 35 minuter, varav de första gick långsammare och de sista snabbare.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är nöjd. Mer än nöjd faktiskt. Riktigt fånigt nöjd. Sådär som att man vill berätta för alla hur duktig man är. Men ingen verkar vilja svara i mobilen. Oansvarigt!

Packning - Check

Peppmusik - Check

Kolhydratladdning - nja, ordentlig middag

Sovit - Check

Kommer jag vara sist upp ur vattnet? Om inte, kommer jag hitta cykeln direkt? Slipper jag punktering? Hur kommer det att kännas?

Spännande

Imorgon är det då dags för mig att förlora triathlonoskulden, detta träningsnördarnas svar på Kinderägget. Uppladdningen har mest bestått av huvudvärk, yrsel och träningsförbud, åtminstone under helgen, så det är väl kanske inte världens bästa laddning. Nåja, den här gången handlar det bara om att få känna på triathlon, smaka lite på det och se om det är min grej. Efter att ha packat all utrustning vågar jag iaf påstå att det är en prylintensiv sport. Efter att ha gått igenom förra årets resultat har jag kommit fram till att även de som kör kort motionsdistans verkar vara ett par pinnhål över den genomsnittlige deltagaren i övriga motionslopp. Jäkla idrottsdårar! Målet blir således: Swim, Bike, Run, Laugh. Ingen press, någon måste ju knipa sistaplatsen.

Förr i tiden var allt billigt. En cykel var något man fick på köpet när man köpte en stor fet teve. Fick man punktering så la man antingen huvudet på sned för Pappa eller så fick man ta cykeln till cykelaffären. Började växlarna hoppa så gjorde det inte så mycket, cykeln stod ju ute hela tiden så det var bara en tidsfråga innan cykeltjuven var framme. En gång cyklade jag och två kompisar till Enköping och tillbaka. Vi gav oss av tidigt och var tillbaka lagom till solen gick ner, 12 timmar senare. Jag var galet stolt. Löpning avklarades till morgonbussen och fick man för sig att springa en längre sträcka, säg fyra-fem kilometer, ja då köpte man ett par löparskor för 99 kr på Willys. Fast då hette Willys SparInn. Ont gjorde det också att springa de där fem kilometrarna så det var inget man gjorde mer än en gång om året. Simma var jag grym på. Jag hade ju tagit alla simmärken från baddaren och upp till kandidaten eller vad den hette. Jag hade till och med kilometermärket efter att ha simma en kilometer på kanske en timme och en kvart. Denna simmkunskap underhölls sedan genom att vartannat-vart tredje år besöka ett bad och simma tvåhundra meter. För att biffa upp mig till stranden köpte jag ett gymkort i gymnasiet och tränade säkert fem gånger.

På senare tid har det hänt något. Allt har blivit bra jävla myket dyrare. En cykel går nuförtiden på minst 10 000, å då är det inte på något vis någon fin cykel, bara en hoj. Cykelhjul och pedaler ingår förstås inte i detta pris, de får man köpa till. Skor kostar inte längre 99 spänn utan 1400 och innan det kan bli ett köp måste man filma min pronering med minst fem olika par skor. Köpa de med snyggast färg? Glöm det, sånt får man inte välja längre. Värst av allt är dock simningen. Helt plötsligt har jag blivit usel på att simma. Från att vara grym har jag alltså gått oh blivit ett ankardragg. Eller egentligen skulle nog inte simtränaren anse mig vara en dragg eftersom det antyder att jag faktiskt rör mig framåt.

Det har även gått hyperflation i träningen och vad som är minimikrav för att jag ska anse mig duktig. Att cykla till Enköping och tillbaka (12-13 mil sisådär) är inte längre att anse som någon bragd, det kallas helt enkelt ett avkortat långpass (och därmed en aning slött). 5 km löpning kallas för snabbtempo, övre gränsen för löppass är för tillfället 25-27 km, vilket bör genomföras en gång i veckan. Å idag sitter jag och grämer mig för upplevd slöhet när det enda passet jag hunnit med idag var kanske 1500 m simning före jobbet imorse, plus en viss irritation över att jag är seg sen gårdagkvällens 26 km löpning. Fattar inte att det ska sitta i när man faktiskt sovit nästan sju timmar mellan det passet och nästa.

Blev ingen simning igår. Jag var trött, seg och misärlig fast anledningen till att det inte blev simning var att jag helt enkelt glömt kortet hemma. Istället blev det tidig sänggång som gjorde underverk. Idag har det därför blivit både en timmes backträning på cykeln och en timmes simning, samt jogg till och från den lokala simhallen (2x1,5 km så det är inte långt).

Verkar inte riktigt vara svenskarnas OS det här men jag är iaf jätteglad över två silver i cykling. Jag är också glad över att ha fått se i synnerhet Emma Snowsill visa världen hur hårda triathleter kan vara. Hon sprang den avslutande milen på 33:17. Inklusive segermarsch in mot mål. Vinnaren i damernas 10000 meter (helt slät bana utan en centimer backe) sprang på 29:54. Då med fräscha ben. Efter att ha simmat 1500 meter och cyklat 40 km, sprungit uppför och nerför samt paraderat in mot mål med flaggan i högsta hugg landar hon alltså på 3:23 efter vinnaren i 10000 meter (som dessutom satte nytt olympiskt rekord). Min poäng är att Emma nog skulle kunna gå upp i 10000 meter och plocka medalj. Fast nu vill jag ju inte att hon ska lämna triathlonkarriären för något sådant dumt påhitt och de lär hon nog inte göra. Hon är inte i världsklass, hon definierar den. Hoppas, hoppas att Sveriges bästa triathlet (iaf på olympisk distans) kommer till Stockholm nu och kör Stockholm triathlon så man får se det live och med lite tur inte lika sömndrucken.

Vidare vill jag slänga en liten känga mot allt snack om "den olympiska historiens främsta atlet", Michael Phelps. Fokus ligger på att han tagit åtta olympiska guld i ett och samma OS och ingen har någonsin lyckats med detta förr. MEN! Anledningen att han kan lyckas med denna bedrift är att det finns fyrtioelva tävlingsvarianter för kortdistanssimmare i OS. Att han för just nu är världens bästa simmare på korta distanser fritt och fjäril är helt klart. Att han dessutom behärskar bröst och rygg så pass att han kan vinna medley är också givet. Men distanserna är alla korta och dessutom var tre av gulden inte bara hans utan lagguld. Men jag tycker att det är att förringa alla andra atleter som är med och tävlar i discipliner där det nu inte finns snarlika grenar att ställa upp i. Är man till exempel triathlet finns det bara en distans att välja på, inte fyrtioelva (sen sliter ett tvåtimmarslopp mer än ett på två minuter så man kan nog inte köra åtta discipliner även om det fanns). Är man cyklist finns det ett par grenar, men de är stoor skillnad mellan att till exempel cykla linjelopp och tempolopp. Är man bågskytt, ja då finns det återigen en gren. Egentligen säger jag inget om Phelps utan om att det finns för många kortsimsvarianter. Eller ja, om Phelps vann 10 km öppet vatten, DÅ skulle vi kunna börja snacka om en bred talang. Vann han längdhopp så vore det inte längre något snack om saken, då vore han verkligen historiens störste olympier. Själv tycker jag att han ska satsa på triathlon. Icke-draftingvarianten av den förstås. Då kunde han simma ifrån alla med råge och inte behöva oroa sig för att konkurrenterna ska samköra ikapp honom på cyklingen.

Det blev inte någon Lisa i toppstriden. Tyvärr blev hon avhängd på simningen. Såg rätt kaotiskt ut vid rundandet av den första bojen och tydligen var det där hon fick problem också. Sen kom hon inte ikapp utan låg minuten efter i T1 och missade förstaklungan. I och med att drafting är tillåten på tävlingen så måste man i princip upp med förstaklungan, annars blir det svårt. Jättetrist, speciellt om missen berodde på trängseln vid den där första bojen. Sen gick det också galet snabbt för vinnaren Emma Snowsill på löpningen. Så pass att hon drog av allt vad fart framåt hette på upploppet för att highfivea publiken, vifta med den australiensiska flaggan och njuta av stunden. Härliga bilder att se ändå. Men det vette fåglarna om jag orkar gå upp och titta på herrarnas imorgon. Måste ju sova ibland också.

Sitter nu på lunchen och är trött, så trött. Ska simma ikväll så det blir en låång dag ändå.

Gårdagen spenderades till större delen sittandes och liggandes för att återhämta mig inför dagens aktivitet. Ride Of Hope, ett nio dagar långt etapplopp för att samla in pengar till barncancerfonden, körde sin sista etapp mellan Uppsala och Stockholm så det passade bra att haka på. Så upp tidigt imorse för att ta tåget till Bro och därifrån cykla upp till Uppsala. Vidrig motvind gjorde att jag färden tog tjugo minuter längre än planerat, och då hade jag planerat för att cykla lugnt. Men jag hann iaf upp i tid och vinden fick vi ju i ryggen på väg mot Stockholm. Tyvärr visade sig att vi skulle dela in oss i grupper efter förmåga men att de snabba skulle vänta in de långsamma så att alla kom till Karolinska sjukhuset samtidigt. Det är i och för sig en bra idé men bättre hade det varit om de långsamma åkarna startade tidigare. Eller om det inte regnade. Nu blev det att frysa en del innan vi gick in på Sahlgrenska sjukhuset. Fick väl vänta i 50 minuter innan vi fick reda på att de långsammare åkarna passerat. Då fick vi order om att härifrån och till Karolinska skulle vi hålla ihop (och cykla ikapp långsamåkarna). Så en snabbgrupp och två mellangrupper skulle hålla ihop. Jag hade åkt med den snabbare mellangruppen och jag var framme hyggligt direkt och påpekade att OM vi ska hålla ihop så kan vi inte köra i 35 km/h i motlut och 50 km/h i medlut, oavsett medvind i kulingklass. Det fick dock inget gehör (-jorå, alla är med. Jorå, de som trodde sig cykla runt 28 km/h klarar 35 km/h i uppförsbacke, det är ju medvind) och den sista halvtimmen spenderades med att ligga i 40 blås på cykelvägar. Måttligt säkert. Följden blev att vi återigen fick vänta tio minuter då två tredjedelar av gänget inte klarade av att haka på. Kan förstå varför då de längst framme ryckte i varje motlut. Inga motionärer där framme inte. Tydligen så körde den långsamma gruppen och den andra medelgruppen en annan väg så de kom in tillsammans och vi kunde köra in först till Karolinska och sedan vidare till Gärdet för ett par bullar innan det var dags att trampa hem igen. Summa summarum är 16 mil cykling i hackigt tempo och sammanlagt en kvarts miljon kronor till Barncancerfonden. Hoppas på en uppföljare men med en bättre uppdelning på klasser och starttider därefter för att alla ska komma i mål ungefär samtidigt. Alternativt göra om det så att man inte behöver komma i mål samtidigt.

Imorgon är det för övrigt OS höjdpunkt med damernas triathlon och Lisa Nordén som vi får hålla tummarna för. Egentligen är det ju en popcorn-aktivitet men med tanke på att det är apjävlatidigt på morgonen kanske varma mackor och varm choklad är mer lämpat. Fiffigt då att jag varit ute en massa timmar i regnet och cyklat mig lite seg. Då kanske man kan komma i säng tidigt.