Sitter och funderar på gårdagens test. Det var verkligen lärorikt att köra så pass länge som jag gjorde eftersom det innebar nästan en timmes balansgång vid Gränsen. Jag fick också svart på vitt (igen) om usel simteknik, även om första 1000 meter gick på en enligt mig skaplig tid. En viss motivationsbrist och nojja inför hur man ska ta sig vidare drog också ned tempot lite men faktum kvarstår att jag ännu är hopplös i vattnet.

Egentligen mådde jag nog inte sååå dåligt igår. Nu när jag har haft tid att smälta upplevelsen så har jag bestämt för mig ett par 20-milsturer på cykeln som sved betydligt mer mot slutet och när jag kom hem. Missbedömningen är att jag har svårt att sätta ihop alla tre moment som delaktiga till tröttheten på slutet. Allt jag kunde tänka var att jag inte borde må dåligt av 2000 meter simning. Jag borde verkligen inte må dåligt av tre mil cykel i skapligt tempo. Och jag borde inte må så dåligt av en halvmara. Fast gör man allt utan någon som helst vila mellan så blev det ju faktiskt närmare fyra timmars träning, plus ombyten som landade mig över fyra timmar. Allt med snittpuls på 158. DET blir man trött av.

HIM i Sala? Jag vet ATT jag klarar av det nu. Men jag vet inte om jag klarar det under 6 timmar. Därför blir det nog motionsvarianten "Ett varv Sala" istället.

Fy fan! Jag hade förträngt att man kunde må så dåligt av träning! Sitter och önskar att det bara kunde gå över, att få slippa känna feberkänslan, illamåendet och skakigheten. Så jag försöker fokusera på annat.

Testet var att se huruvida jag skulle kunna klara en halv Ironman, HIM. Upplägget var att i följd köra:

Simma 2000 m i öppet vatten och med våtdräkt. Maxtid: 55 min

Cykla dryga 3 mil med snitthastighet på minst 30 km/h

Alvsluta med en halmarathon. Maxtid 2 timmar.

Så gick det:

Simning: 54 min och 30 sek

Sista 500 m gick avsevärt långsammare än resten. Blev trött och tappade den lilla teknik jag har samt bäringen så det var ormsim sista biten. Passerade 1000 m på 22 min och 1500 m på 37 min. Vände på 1000 m och hade problem med vågorna och motvinden på tillbakavägen vilket kan förklara en del av tidsförlusten.

Cykel: 32,5 km i 30,8 km/h

Pulsen rusade! Sidvind gjorde det ännu jobbigare men pulsen var mycket högre än ansträngningen var. Fick stanna några gånger också för det var lite trafik, annars inga konstigheter utöver att jag före passet upptäckte att min sadel är på väg att ge upp. Att den sadeln som är så obekväm skulle ge upp före min rumpa trodde jag aldrig!

Löpning: 1:51:44

Första kilometern stapplade jag som Charlie Chaplin och kände mig skittrött. Drog i mig en gel och kände först hur magen funderade en stund på att protestera men sedan välja att inte göra det och suga upp näringen. Efter det kom ångan tillbaka med besked. Jag fick anstränga mig för att hålla ner tempot och lovade mig själv att jag skulle få springa så fort jag ville under andra varvet. Det fick jag dock inte när allt kom till kritan. När jag närmade mig halva distansen kände jag hur något tungt och mörkt kom över mig. Samtidigt började benen att varna för att de när som helst skulle börja krampa. En till gel hjälpte inte och när jag passerade varvning var kroppen på det klara att det inte skulle bli ett andra varv utan istället hem och duscha och skita i HIM. Hjärnan ville å sin sida att kroppen skulle fortsätta en liiiten bit till. Det slutadeh med överenskommelsen att fortsätta 500 meter till och sedan 500 till och så vidare, mot att hjärnan skulle släppa allt vad HIM heter och innebär. Sista varvet blev alltså en utforskning av den sanna innebörden av adjektivet "jobbigt". Jag känner mig numera tämligen säker på kärninnebörden av sagda adjektiv.

Kvällens projekt är att försöka få i sig mat utan att spy. Jag tror nog att det ska gå, bara man tar det försiktigt. Easy does it.

Imorgon är det ett halvår sedan jag tränade mitt första pass med min pulsklocka. Då laddade jag inför öppet spår, som också blev den första delen av klassikern jag var nöjd med (usla tider på Vansbro och Lidingöloppet). Uppladdningen inför Vätternrundan kom sedan att bli helt galen med femhundra träningsmil i benen när jag stod vid starten. Halvårsrapporten lyder: 351 träningstimmar. Sedan 15/2. Exklusive styrketräning och simning (som iofs inte varit så mycket). Snacka om skillnad gentemot tidigare år. Har aldrig tränat särdeles regelbundet innan klassikern och jag skärpte inte ens till mig förrän inför Öppet spår.

Men innan ni tror att jag i och med det här tänkte leva på ovan nämnda tidigare meriter så kan jag berätta att jag just nu laddar inför ett litet test imorgon. Återkommer med vad och hur det gick senare men det är så pass att jag behövt leta upp all trash metal jag har OCH de värsta fullt-ös, Full On Psytrance jag har, bara för att ladda mp3-spelaren. Så mp3-spelare check. Pastamiddag check. Nytvättade träningskläder check. Håll tummarna nu.

Ny simträning igår. Försökte hålla koll på distansen men tappade bort mig runt 1100 meter. Tippar på att det blev närmare 2000 meter iaf, ömsom med beröm, ömsom med kommentarer om att jag låg och plaskade på stället och inte rörde mig framåt öht. Vete tusan om simtränaren tror på att jag ska klara av det här. Vete tusan om någon tror på att jag ska bli en anständig simmare. Egentligen spelar det inte någon roll, för det som verkligen beklämmer mig är att jag stundom tvivlar på mig själv. För att göra saken värre fick jag för mig att jag inte kunde andas när jag var på väg att somna igår kväll. Typ apné, fast innan jag hann somna. Det är traumatiskt att lära sig simma...

Lite positiva saker är en trevlig långdistanslöpning på 26 km i söndags och en 32 km tempocykling som snittades i dryga 34,8 km/h i lördags. När 36 km/h passeras på min cykel innebär det inköp av nya hjul. :)

Jag har inte skrivit på några dagar nu så jag vill bara påpeka att jag ännu är vid liv, trots dagens simträning med SPIF. Gjorde mitt bästa för att hänga på vanliga träningen som nu efter Kalmar var betydligt kortare vad gällande distans. Självfallet blev det inte lika långt som de andra men det var iaf återigen bättre än någonsin tidigare. Idag fick vi (kära dagbok) lära oss tekniken bakom övriga simsätt, fjäril, rygg och bröst. Betoning på fjäril då eftersom det minnsann inte bara var jag som inte visste hur man simmade det. Det var jättekul även om jag var långsammast och kippade efter luft efter bara 25 meter. Roligast kanske för att jag för en gångs skull inte kände mig som en total utböling och det minsann även var andra som inte fattade hur man skulle göra. Sen gick vi igenom rygg och bröst och jag kom snabbt fram till att jag sög även inom dessa två stilar. Känns liksom ovant i hela kroppen. Stelt och fel. Träningens avslut och höjdpunkt var 200 meter medley/drunkningstillbud. 50 m fjäril, 50 m rygg, 50 m bröst och slutligen 50 m fritt. 30 m in på fjärilssimmet insåg jag hur mycket jag tar luft för givet. Det är liksom något man bara andas in i den mängd kroppen anser sig behöva det, inga konstigheter, problem eller räkningar att betala. Luft är verkligen grymt att ha tillgång till. Vatten är inte tillnärmelsevis lika tillfredsställande att andas in. Tyvärr var det stundom det enda som fanns att tillgå under mitt första försök någonsin att simma 50 m fjäril i sträck vilket innebar en kännbar syreskuld in på ryggsimmet. Låg och frustade så mycket att jag till hälften glömde bort att simma, än mindre höll koll på bäring. In på bröstsimmet trodde jag att jag skulle få koll på andningen men tji fick jag då jag gick för hårt för mitt syreintag. På frisimmet blev det åtminstone inte värre så jag får vara glad för det men sammantaget så är det en förundransfull Staffan som sitter och funderar på varför i hela världen folk har gjort en sport av något så plågsamt som att inte kunna andas.

Annars har det varít en tuff helg och en extrainsatt vilodag i tisdags på grund av nämnda helg.

Lördag: 14 mil cykel följt av 15 min löpning. 40 min simning på kvällen.

Söndag: Två pass löpning, 27 km på morgonen och 8 km på kvällen.

Måndag: 14 mil cykel. Bonkade med 4 mil kvar. Jättekul att ta sig hem och inställd simning. Men, jag fick andas så mycket jag ville iaf.

Tappade all träningslust i och med måndagen och har med ljus och lykta sökt finna den åter. Har återfunnit fragment men om någon hittar resten kan ni väl mäjla över den.