Förr i tiden var allt billigt. En cykel var något man fick på köpet när man köpte en stor fet teve. Fick man punktering så la man antingen huvudet på sned för Pappa eller så fick man ta cykeln till cykelaffären. Började växlarna hoppa så gjorde det inte så mycket, cykeln stod ju ute hela tiden så det var bara en tidsfråga innan cykeltjuven var framme. En gång cyklade jag och två kompisar till Enköping och tillbaka. Vi gav oss av tidigt och var tillbaka lagom till solen gick ner, 12 timmar senare. Jag var galet stolt. Löpning avklarades till morgonbussen och fick man för sig att springa en längre sträcka, säg fyra-fem kilometer, ja då köpte man ett par löparskor för 99 kr på Willys. Fast då hette Willys SparInn. Ont gjorde det också att springa de där fem kilometrarna så det var inget man gjorde mer än en gång om året. Simma var jag grym på. Jag hade ju tagit alla simmärken från baddaren och upp till kandidaten eller vad den hette. Jag hade till och med kilometermärket efter att ha simma en kilometer på kanske en timme och en kvart. Denna simmkunskap underhölls sedan genom att vartannat-vart tredje år besöka ett bad och simma tvåhundra meter. För att biffa upp mig till stranden köpte jag ett gymkort i gymnasiet och tränade säkert fem gånger.

På senare tid har det hänt något. Allt har blivit bra jävla myket dyrare. En cykel går nuförtiden på minst 10 000, å då är det inte på något vis någon fin cykel, bara en hoj. Cykelhjul och pedaler ingår förstås inte i detta pris, de får man köpa till. Skor kostar inte längre 99 spänn utan 1400 och innan det kan bli ett köp måste man filma min pronering med minst fem olika par skor. Köpa de med snyggast färg? Glöm det, sånt får man inte välja längre. Värst av allt är dock simningen. Helt plötsligt har jag blivit usel på att simma. Från att vara grym har jag alltså gått oh blivit ett ankardragg. Eller egentligen skulle nog inte simtränaren anse mig vara en dragg eftersom det antyder att jag faktiskt rör mig framåt.

Det har även gått hyperflation i träningen och vad som är minimikrav för att jag ska anse mig duktig. Att cykla till Enköping och tillbaka (12-13 mil sisådär) är inte längre att anse som någon bragd, det kallas helt enkelt ett avkortat långpass (och därmed en aning slött). 5 km löpning kallas för snabbtempo, övre gränsen för löppass är för tillfället 25-27 km, vilket bör genomföras en gång i veckan. Å idag sitter jag och grämer mig för upplevd slöhet när det enda passet jag hunnit med idag var kanske 1500 m simning före jobbet imorse, plus en viss irritation över att jag är seg sen gårdagkvällens 26 km löpning. Fattar inte att det ska sitta i när man faktiskt sovit nästan sju timmar mellan det passet och nästa.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

God jul på er alla! Akta er för juleköttbullarna, de är farligt goda....

Jahapp, började det nya träningsåret med att sluta blogga. Träningen fortsatte iaf, numera i regi av Stockholm City Triathlon. Har gått nybörjarkursen och är nu fullblodsmedlem. Vi har haft testdag och jag har visat framfötterna med ett dubbelpass sp...

Så här kan jag förstås också dansa.  

Hurra! Lagom tills man vant sig vid att bara lata sig är det så dags att smyga igång träningen igen. Mjukstart idag i bassängen, 2000 meter utan stress. Resten av dagen har gått åt till att snora och nysa, hurra för klorvatten! Mer än så blev det int...

Nedräkning pågår för fullt. I väntan har jag hittat Heavy Metals svar på Happy Hardcore.     ...