Far min tränar också en del. Så länge jag kan minnas har han joggat på helgerna och kört Friskis & Svettis-pass flera vardagar i veckan. När jag var yngre försökte han få med mig på jympapass, något som fallerade miserabelt då jympa VERKLIGEN inte var eller är min grej. Men löpningen var jag däremot sugen på. Det fanns en tid då jag drömde om att klara milen som farsan. :) Hur som, han är numera 63 bast och har en standardsträcka runt Säbysjön som han kör som ska blivit uppmätt av Friskis & Svettis som en mil. Brukade köra den på runt 58 minuter, vilket inte kan räknas som fy skam för någon i hans ålder som aldrig tävlar. Men igår, lördag, ringde han medbudskapet att han kört spåret på 55 blankt. Å idag ringde han återigen för att meddela att han filat bort ytterligare 40 sekunder på den tiden! Inte dåligt måste jag säga, och inspirerande som inte mycket annat. Själv hade jag haft en slö vecka medtvå vilodagar och ätit alldeles för mycket Lasagne och chips lördag kväll, fastnat framför datorn, sovit för lite och sedan haft sconesfrukost. Utan att ha hört om farsans runda hade det på sin höjd blivit 45 min lugn simning idag. Nu bestämde jag istället att jag skulle köra farsans mil på tid. Mitt rekord på den sträckan var runt 46:40 och satt förra året. Gjorde ett försök på att ta milen sub 45 min på löpband i våras vilket misslyckades då jag råkade stänga av bandet med 2 km kvar. Med hastigheten jag höll skulle jag precis missa 45 min. Sedan dess har jag hållt mig undan från milen då ett nytt resultat över 45 min bara skulle göra mig besviken. Men nu kände jag att jag gjort en del framsteg och att det faktiskt vore möjligt att klara mig under 45 min. Abret var att magen var full av mat men jag tänkte att det skulle nog hålla ändå om jag väntade ett par timmar. När det var dags tog jag på mig mina snabbspringarskor, shorts och tritoppen, trots det kalla vädret. Målet var att köra hårt så då skulle jag bli varm ändå. Började med att jogga ut till starten riktigt långsamt och höll på att förfrysa mig i samband. Väl där nollställde jag klockan och sen bar det av i ett makalöst tempo. Målet var ursprungligen att köra negativ split men kylan gjorde att jag ändrade om och gick ut med fullt på en gång. Tanken var att köra ett tempo sub 4:30 min/km så länge det gick. Undan gick det också, kikade på pulsklockan då och då och såg att mitt tempo snarare låg runt 4:10-4:15 min/km. Vid 3 km började jag känna av att magen nog inte var så glad över tempot, vid 5 km började jag tvivla lite på hur det skulle gå och vid 6 km var magen i sådant olag att jag var slog av något på farten något. Vid 7 km låg jag i kanske 4:30 tempo men bestämde mig då för att köra enligt principen bära eller brista. Med 2 km kvar gick jag flat-out och körde de sista återstående kilometrarna sub 4 min/km. Passerade målet på tiden 40:13!!! Min pulsklocka hävdade dock att jag hade 500 meter kvar på milen så jag körde de också, totaltid på 42:15. Därefter var det tvärstopp. Illamående och med en mage som hatade mig linkade jag långsamt hem. Tyvärr blev inte magen bättre utan istället bra mycket sämre. Kvällens planer fick ställas in för att istället spenderas på toaletten. Till slut kändes det som att jag var seriöst magsjuk. Skakningar och feberkänsla på det. När jag till slut insåg att jag var alldeles kall i ansiktet och såg en likblek kopia av mig själv spegeln insåg jag att ryggläge var nog det enda som gällde. Låg blick stilla i två timmar innan jag vågade röra på mig igen. Nu är det bra mycket bättre. Visst, det känns som någon gröpt ur magen med en glasskopa men feber, illamående och rännskitan är borta. Snacka om att det kostar att ligga på topp. Har inte fått i mig någon middag tyvärr, inget efter träningen utom två munnar vatten. Ska jobba på det nu. Kontentan är iaf att jag är bra mycket snabbare nu. Huruvida jag ska lita på sträckan eller min fotpod vet jag inte, ska kontrollera på en karta någon gång. Men spontant känns det som att fotpoden kan visa en aning fel när man tar ut stegen på ett helt annat sätt än under långpassen. Faktum kvarstår att jag har sänkt mitt personbästa på aktuellt spår från 46:40-nånting till 40:13. Om det var värt det? Hmm, jag tycker nog det men man kanske skulle ta och planera in sånt här lite bättre i fortsättningen...

Mjödexpressen har äntligen dykt upp! Har nyss varit och hämtat de sällsynta dropparna från systembolaget så efter ett lättare träningspass väntar mjöd och ostkaka. Motivation tror jag det kallas...

Blev KM i tempocykel för Hofvet idag istället, och tillika märkestagning. Man måste ta varje märke i tur och ordning, brons-silver-guld-elit. Tiderna för detta är 65-60-55-50 om jag inte minns fel. Eftersom jag inte cyklat det där förr så var märket jag skulle köra för brons, alltså 65 min. Jag cyklade på 50:40, så det var lite marginal. Dryga 35,5 km/h är inte dåligt på en komfortracer med tribåge sådär på sin första cykelsäsong. Planerat mål från i våras var att klara av ett tremilatempo på 55 min mot slutet av säsongen. Jag är alltså nära 3 km/h snabbare, wohoo!

Så, då är tempot avbockat. Kvarstår då några cykelmil innan september månad gått ut och ett Lidingölopp. Annars är jag väldigt nöjd med utvecklingen so far. Nu ska jag gå till simhallen och plaska av mig lite mjölksyra och sedan leta upp någon att leka med. Det är ju lördag trots allt!

Inser nu att min första någorlunda seriösa träningssäsong börjar lida mot sitt slut. Under året har jag plockat både Öppet Spår och Vätternrundan på tider jag varit riktigt nöjd med. Därmed blev jag färdig med klassikern och började i och med Vansbrosimmet en ny klassiker med målet att sänka alla tider, något som också gjordes i Vansbro. Jag har efter det börjat träna lite mer simning och triathlon och gjorde i helgen premiär även inom tri. Men i och med Lidingöloppet avslutas säsongens träning och kommer följas av två träningsfria veckor. Tänkte klura lite på åt vilket håll jag vill gå, om jag vill satsa nästa säsong eller ta det lite lugnare. Just nu känns det självklart att fortsätta men det kan inte skada att känna efter riktigt ordentligt också. Dessutom har jag minsann hört att man bör ha ett par veckors träningsuppehåll varje år om man tränar hårt. Lite är det väl också för att när (hehe) träningen för nästa säsong drar igång kunna känna att man faktiskt avslutat något och börjat på något nytt.

Fram till Lidingöloppet kommer det att löpas tre ggr/veckan. Ett lätt pass kring milen, ett snabbdistans eller intervallpass och ett långpass. Den här veckan blir det nog inget snabbdistans eftersom jag planerar att köra SLL:s tempocykeltävling på söndag. Har varit rätt sugen att se vad jag klarar av på cykeln när det handlar om tre mil flack bana utan några hinder. Hoppas bara inte att det är samma personer i tempoloppet som gjorde reklam för Cykelutmaningen för SLL i våras. De körde sträckan Huddinge Sjukhus till Solna Sjukhus på dryga 1:20 h. En snitthastighet på runt 16 km/h. Extra tidsförlust då de anordnat en vätskekontroll för att klara de 22 kilometrarnas cykling det innebar. Hmm... Denna cykelutmaning måste vara den fånigaste tävling som finns. Reglerna är att man måste cykla hela eller delar av sträckan till jobbet för att få en poäng. Minsta cykelsträcka för att få en poäng är 2 km. Skulle man ha 35 km till jobbet får man fortfarande bara en poäng. Sen gäller det att cykla så många dagar som möjligt. MEN. 2 km per dag är en löjligt låg gräns. Om jag tar cykeln till pendeln istället för att gå som jag brukar så kvalificerar det. Det är alltså i sanning en tävling hårt nischad för de som normalt inte rör på sig alls. Hoppas och tror att SLL:s tempotävling lider total avsaknad från både cykelkorgar och pakethållare i alla fall.

Det slutade med en tolfte plats i kort distans, motion herrar i Sala igår. Sträckan (om jag inte skrivit det) var 630m-45km-7km. Antal startande i min klass var 52, varav 51 fullföljde. Nu ångrar jag att jag inte grävde fram chippet så jag fick mellantid på cykeln men jag bör ha kommit in kanske en minut efter killen som kom före mig vilket ger tiden för cykel + växling till löp på ungefär 1:21:30 någonstans. Vidare skvallrar det om att löpningen gick extremt snabbt för att vara mig, runt 32:30-33 min. Om det stämmer så är jag imponerad. Jag hade hastighetspoden på skon och pulsklockan skvallrade iofs om att tempot var löjligt högt de sista fyra kilometrarna och jag tyckte att kilometerskyltarna kom snabbt så det kan ju kanske stämma. Det betyder alltså att jag lyckades med konststycket att ha krafter kvar efter cyklingen trots att jag tyckte mig köra hårt, hårt på cykeln. Om man tittar på andras mellantider verkar jag också vara jämförelsevis jämn. Jag trodde simningen låg långt efter men faktum är att jag var uppe som femtonde man från vattnet. Sedan plockade jag två placeringar på cykeln och en placering på löpningen. Cykelmomentet blev jag dock omcyklad av flera starkare cyklister också så där ommöblerades några placeringar. Löpningen sprang ingen om mig på. Man får ju väga in att det här bara var en kort distans och en bitävling till den riktiga men det är svårt för mig att vara missnöjd med de faktiska hastigheterna jag höll.

Kikar man däremot på de som körde den riktiga Sala Silverman, HIM så kan man bara konstatera att jösses vad motionärerna ligger högt konditionsmässigt. Kul att se. Å läskigt. Det finns helt enkelt ett gäng människor som tycker att det är normalt att springa en halvmara efter att ha kört ett nio mil långt tempolopp på cykeln.

Jahapp, då har man kört sitt första triathlon och när jag tittar på resultatet så känns det som att jag underskattat mig själv. Tiden blev (tror jag) 2:10:34. Uppsatt mål var 2:30:00. Jag var inte upp sist ur vattnet, även om kanske hälften bröstsimmade. Jag kom upp tillsammans med de första bröstsimmarna. Så visst suger simtekniken men på himlen intet nytt liksom. Gick faktiskt en aning snabbare än tänkt, kom upp någonstans runt 15:00 ur vattnet. Men då hade jag gått hårt och pulsen rusade vilket gjorde att jag var tvungen att ta det riktigt, riktigt lugnt i växlingen för att inte spy. Kom så småningom iväg och körde sedan riktigt hårt på cyklingen. Rullsnitt runt 32,5 km/h i blåsigt väder. Energin började ta slut efter 3 mil så en lättåtkomlig gel hade inte suttit fel men nu fick jag vänta till löpningen. Tog det lite lugnare den sista kilometern men trots det var benen rejält stumma ut på löpningen. Efter en km tog jag min första gel och efter 2,5 km hittade jag löpningen och körde på. Med tre km kvar tog jag min andra gel (de är små 25 grammare) och kunde sedan ta mig i mål utan alltför stor ångest eller krampvarning. Har tyvärr ingen officiell tid för cyklingen eftersom jag struntade i att stämpla mellantid efter den (frivilligt) men cykeldatorn visar på att cyklingen tog strax under 1:20. Tillsammans med transitionstider borde löpningen alltså slutat runt 35 minuter, varav de första gick långsammare och de sista snabbare.

Sammanfattningsvis kan jag säga att jag är nöjd. Mer än nöjd faktiskt. Riktigt fånigt nöjd. Sådär som att man vill berätta för alla hur duktig man är. Men ingen verkar vilja svara i mobilen. Oansvarigt!

Packning - Check

Peppmusik - Check

Kolhydratladdning - nja, ordentlig middag

Sovit - Check

Kommer jag vara sist upp ur vattnet? Om inte, kommer jag hitta cykeln direkt? Slipper jag punktering? Hur kommer det att kännas?

Spännande

Imorgon är det då dags för mig att förlora triathlonoskulden, detta träningsnördarnas svar på Kinderägget. Uppladdningen har mest bestått av huvudvärk, yrsel och träningsförbud, åtminstone under helgen, så det är väl kanske inte världens bästa laddning. Nåja, den här gången handlar det bara om att få känna på triathlon, smaka lite på det och se om det är min grej. Efter att ha packat all utrustning vågar jag iaf påstå att det är en prylintensiv sport. Efter att ha gått igenom förra årets resultat har jag kommit fram till att även de som kör kort motionsdistans verkar vara ett par pinnhål över den genomsnittlige deltagaren i övriga motionslopp. Jäkla idrottsdårar! Målet blir således: Swim, Bike, Run, Laugh. Ingen press, någon måste ju knipa sistaplatsen.